Smakprov – kapitel 3

Rädd att flyga

De avskyvärdaste lögnerna är de som kommer sanningen närmast. – Oscar Wilde

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd att flyga och det är en fruktansvärd känsla. Hjärtat bultar och ångesten stegras ju närmare avresan jag kommer, för att nå sitt crescendo strax innan lyftet.

På senare tid har jag kommit på att denna flygrädsla är skapad av mig själv. Varför, kan man undra. Jag är övertygad om att det har med min alkoholism att göra.

Om det finns ett ställe på jorden där det är helt ok att dricka alkohol, oavsett tid på dygnet, så är det på flygplatser och på flygplan. Det spelar ingen roll om det är sedan eftermiddag eller tidig morgon. Ingen tittar snett på dig. Skulle man ändå känna sig osäker försvinner alla tvivel om man berättar om sin flygrädsla.

Jag vill vara tydlig här med att rädslan var verklig för mig och väldigt jobbig. Det var inget jag ljög om för att inte folk skulle tro … ja, tro vad? Att jag var alkoholist?

Ett halvår innan jag gav upp kampen mot alkoholen hade jag bestämt mig för att göra en längre resa på egen hand.

Jag minns känslan av lycka över att få tillbringa många timmar ombord på ett plan där det bara var att trycka på knappen så kom flygvärdinnorna med allt jag beställde.

Och det bästa av allt – ingen såg!

Ja, det var som en ljuv dröm. Lyckoruset svallade i kroppen.

När jag nu skriver om det låter det fånigt och överdrivet, men det var verkligen så. Jag var lycklig över denna stund och det var inte primärt över resan, utan för möjligheterna den gav mig.

Innan jag gick ombord på planet hade jag besökt baren. Jag minns att jag talade med en man som satt vid samma bord och att han drack kaffe. Jag reflekterade över det faktum att han drack kaffe, trots att han var på en flygplats.

Jag hörde vad han sa, men jag lyssnade inte. När jag nu ser tillbaka på det mötet undrar jag om det inte var en man som hade ”druckit färdigt”.

Jag berättade om min flygrädsla, vilket jag gjorde för alla så ofta jag kunde. Jag ville inte att han skulle titta snett på mig bara för att jag stärkte mig i baren, fast det var tidigt på morgonen.

Han lyssnade och log och han gav mig några goda råd som jag skrattade bort. Åh, här skulle det snart flygas!

Är det inte lite lustigt att en person som är vettskrämd för att flyga kan ha en sådan tanke? Så mycket betydde alkoholen för mig, att jag först undermedvetet skapade en rädsla och sedan såg fram emot flygturen.

Väl ombord beställde jag vin så fort jag kunde.

”Ta gärna med två flaskor för jag är flygrädd”, ropade jag efter flygvärdinnan där hon försvann bort i gången.

Hon kom snart tillbaka med flaskorna och log samtidigt som hon berättade att om man är flygrädd är det bäst att inte dricka alls.

”Ja, ja, what ever, tänkte jag. Jag log och sa tack och något i stil med ”jag ska tänka på det”.

Eller hur!

Jag öppnade flaskan. Hällde upp. Tog en första sipp. Ljuvligt. Åtta timmars härlig flygning. Bara jag och min bästa vän. Vilket oslagbart team. Halleluja!

Jag bullade till kudden i nacken och lutade mig tillbaka. De rosa kanterna började komma in i tillvaron och jag mådde som en prinsessa. Att livet kunde vara så här bra!

Jag slog på teven och vilken tur jag hade. En av mina favoriter var på skärmen framför mig, Parkinson, ni vet den vithårige engelske herren som lyckas locka till sig den ena storheten efter den andra. Dagens gäst var Elton John, som berättade om sitt liv och hur han tog sig ur sitt alkoholmissbruk.

Jag satte vinet i halsen.

”Detta är inte sant.”

Ja, precis så tänkte jag.

Min mysiga stund blev söndersmulad i ett nafs, av en människa som sitter och ser så nöjd och glad ut att man kan bli illamående.

Jag bytte ilsket kanal och försökte få pulsen att gå ner. Jag var sååå arg.

Men också nyfiken.

Vad då sluta med alkohol?

Obegripligt.

Einsteins relativitetsteori är lättare att begripa än det.

Jag zappade fram och tillbaka och hörde delar av intervjun. Elton berättade hur han efter år av elände till slut hade givit upp. En god vän ställde en dag en flaska med sprit på bordet och sa:

”Här, drick hur mycket du vill. Drick tills du dör, det är ju ändå det du håller på med.”

Där, i den stunden, hade Elton John gett upp. Han orkade inte längre. Det var då åtta år sedan. Jag höll än en gång på att sätta vinet i vrångstrupen. Åtta år! Men hur är det möjligt?!

Den här resan slutade med att jag efter tio dagar satt på mitt hotellrum och skakade i kroppen. Jag började bli sjuk och mina händer gick inte att hålla still. Jag tittade på dem och sa till mig själv: ”Ja, jag har ju sovit lite dåligt.”

Fortfarande total förnekelse.

Den här berättelsen symboliserar för mig hur mycket jag var kapabel att ljuga för mig själv. Så mycket att jag till och med kunde skapa en fobi, en skräck, för att upprätthålla mitt missbruk.

För det handlade mycket om det, för mig i alla fall. Att ljuga och hitta på, för att kunna fortsätta. Alltid fanns det en anledning till att dricka. Om jag var glad drack jag för att fira och om jag var ledsen drack jag för att trösta mig och jag såg till att alltid vara något av dem.

Min skapade flygrädsla är den mest extrema formen av självdupering jag lyckades med.

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!