Intresserad av ett smakprov från boken?

När jag nu tänker tillbaka tycker jag att det är rätt märkligt att jag kunde dricka alkohol i så många år utan att förstå att jag var alkoholist.

När jag väl insåg hur det var fatt med mig, ja då började förnekelsens tid. Den höll på i några år, tills en dag då det bara inte gick längre.

Denna morgon av insikt stapplade jag in i badrummet. Jag tittade in i spegeln och såg mig djupt i ögonen.

”Nu går det inte längre”, sa jag till mig själv och tårarna började flöda.

Långt senare diskuterade jag det här med en nära vän. Jag frågade honom om han begrep varför det tog så lång tid för mig att inse och erkänna hur det låg till.

”Nej”, svarade han, det gjorde han inte.

”Jo”, sa jag, ”om jag erkände att jag hade problem med alkohol vore jag med största sannolikhet tvungen sluta och det var det sista jag ville.”

För att inte bli av med den möjligheten – att få dricka – sköt jag erkännandet framför mig. Jag antar att det finns en viss, om än skev, logik i det.

När jag i dag tittar på det, ser jag tydligt det sjuka i resonemanget. Jag hade förmodligen inte tyckt att det var lika logiskt om jag hade bytt ut sjukdomen alkoholism mot cancer. ”Om jag inte erkänner att jag har cancer, behöver jag inte behandlas.” Så kan man väl för sjutton inte resonera!

Nej, så kan man verkligen inte resonera, i alla fall inte om man vill bli frisk. Men det är svårt när sjukdomen har en i sitt grepp. Man är totalt fast och slav under lasten. Det är inte många friska tankar som snurrar i huvudet då.

I alla fall inte i mitt huvud.

I alla fall inte då.