Smakprov – kapitel 12

Antabus och Campral

Jag ljög inte, jag sa bara sådant som senare visade sig vara osant. – Richard Nixon, om Watergate-skandalen

Det finns preparat som kan hjälpa alkoholister att låta bli att dricka genom att de får en att må så dåligt när man dricker att man hellre låter bli. Ett sådant preparat heter Antabus.

Vanligtvis får man gå till vårdcentralen för att få sin dos där. Helt enkelt för att man vill ha kontroll på att den verkligen tas.

Jag fick Antabus under en period, men gjorde upp med min läkare om att få ta tabletterna själv. Jag förklarade att jag inte hade möjlighet att komma till vårdcentralen regelbundet. Det var inga problem att få dem utskrivna till mig.

De litade på mig.

Jag litade på mig.

Och ändå en dag…

Jag kände hur suget kom. Hur jag ville dricka. Jag hade helt enkelt ingen lust att vara nykter längre. Jag ville sitta på min veranda i sommarsolen med ett glas Chardonnay i min hand.

Illusionen om att detta vore trevligt och positivt fanns fortfarande hos mig. Jag kallar det för ”The Marlboro Man-syndromet”. Ni har kanske sett reklamen för cigaretten Marlboro, där en mycket manlig man i cowboyklädsel poserar med en cigarett i mungipan. Budskapet är att man blir lika cool som han, om man röker dessa cigaretter.

Verkligheten är att de män som förekom i Marlborokampanjerna alla dog i lungcancer.

Åter till Antabusen.

Jag hade läst på i FASS och lärt mig att ämnet lagras i kroppen. Att det tar tid innan det går ur. Jag visste det och ändå tänkte jag:
“Hur svårt kan det vara?”.

Jag lät bli att ta min Antabus i ett par dagar och sedan åkte jag en sväng till Systembolaget.

Jag köpte inte en flaska vin, jag köpte en dunk vin.

Väl framme vid mitt mål hällde jag upp ett glas.

Efter några sippar sprang jag till spegeln och tittade mig i ansiktet. “De säger att man ska bli röd i ansiktet av det här. Ja, ja, det måste gälla veklingar och inte en riktig viking som jag!” sa jag till mig själv.

Jag hällde upp ett glas till.

Det gick fort nu.

Plötsligt kände jag hur det börjar bulta i tinningarna. Det kom först som ett susande ljud i öronen och övergick sedan till ett hårt dunkande.

Jag visste inte om jag var röd i ansiktet, för jag klarade inte av att ta mig till spegeln för att titta. Jag brydde mig heller inte om vilket.

Jag låg i fosterställning i sängen och bara gnydde av smärta. Det gjorde sååå ont i huvudet. Det känns som om det skulle sprängas. Det bultade vansinnigt högt i öronen av pulsen och jag trodde faktiskt att jag skulle dö.

Först senare har jag förstått hur pass farligt detta var.

När jag vaknade dagen efter hade bultandet gett sig. Kvar fanns en sprängande huvudvärk.

”Så här kan jag ju inte ha det”, tänkte jag.

Så jag slutade helt enkelt med Antabus.

Under en tid fick jag också prova ett preparat som heter Campral som minskar suget efter alkohol och även att begäret efter mer när man har druckit.

Det är tänkt att fungera som ett stöd när man vill bli nykter och hjälpa en att stå emot att ta återfall.

Men ett stöd är som en krycka och kan inte, enligt min åsikt, vara den enda insatsen man gör då man söker ett nyktert liv.

Oavsett vilken krycka man väljer behövs ytterligare ingredienser för att nå framgång.

Det ena är att man verkligen vill.

Det andra är att ta stöd av andra, kanske i form av en stödgrupp eller liknande.

Att fortsätta med beteendet som är vanligt när man missbrukar något, nämligen att mörka, ljuga och att klara av allting helt själv, är inte rätt väg att gå.

Det man försöker påverka genom Campral är de fysiska signalerna i hjärnan och även om tanken var god fungerade det inte för mig.

Den mentala besattheten att dricka var starkare än det fysiska behovet att behöva göra det. Det finns en anekdot som beskriver det här med den mentala besattheten på ett bra sätt: ”Om det fanns en tablett som skulle kunna bota dig från din alkoholism, skulle du ta den?”
”Ja, men jag har en känsla av att jag skulle vilja ha två tabletter.”

Jag vill inte påstå att det är något fel med att ta vare sig Antabus eller Campral, men för mig var de inga bra alternativ.

Det som hände var att jag lade ansvaret för mitt tillfrisknande på tabletterna och jobbade inte med att finna mig en varaktig nykterhet.

Jag gjorde inte fotarbetet och kom på så sätt inte framåt.

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!